Att sova med Emma

Postat den 20 maj, 2012 av Mia Lehndal

Emma är fyra månader och jag har sovit med henne tätt intill min kropp varje natt sedan hon föddes. Det är något av det vackraste jag varit med om. Hon är trygg, hållen, varm – hon är kärlek. Jag får uppleva att ha det här fantastiska livet nära mig och hon får den trygghet hon behöver som gör att hon sover lugnt hela natten. Hon äter lite grann från mitt bröst i sömnen då och då och vaknar på morgonen utvilad med ett leende tätt intill min kropp. Vilken gåva, vilket under, vilken magi. Det här är en av livets meningar.

Jag blir så ledsen när jag tänker på att det fortfarande finns böcker och experter som varnar mammor för att ligga nära sina barn för att de kanske skulle kunna klämma dem eller skada dem på något sätt. Och att vi uppmuntras att lägga barnen långt ifrån oss, kanske i en egen säng, kanske till och med i ett eget rum (med stängd dörr)….. hu det ryser i mig när jag tänker på det. Vad ska man med en egen säng till innan man ens förstår att man är en egen varelse? Som ammande mamma sover man i ett annorlunda medvetandetillstånd som bland annat gör att man ligger på ett sätt som inte skadar barnet. Alla ”samsovande” (ett fackuttryck för det mest naturliga) mammor berättar om hur de vaknar utan att ha rört sig ur fläcken även om de var akrobater i sömnen innan de fick barn. Endast om man är påverkad av droger eller totalt utmattad sätts denna kroppens intelligens ur spel. I större delen av världen där det inte finns så många experter sover barnen naturligt hos sina mammor och pappor, det är ett modernt västerländskt påfund att små bebisar ska ha en egen säng.

Jag inser att om Emma skulle ligga i ett eget rum eller ens i en egen säng, så skulle hon förmodligen behöva vakna och skrika för att få min uppmärksamhet när hon är hungrig på natten. Hur skulle det påverka hennes liv och harmoni? Om vi måste låta det gå så långt att hon blir desperat innan hon får sitt behov tillfredsställt.

Det är uppenbart att hon sover så gott om natten för att hon får sova nära mig. När hon ligger ensam blir andetaget ibland snabbare och stresshormonerna börjar flöda i hennes lilla kropp. På dagen trivs hon också bäst nära och vill bli buren i sjalen. Hon visar tydligt vad hon vill och behöver och vår enda uppgift är att följa det. Tänk hur kort tid det handlar om som hon kommer vilja ligga så nära och vara så liten. Varje dag och varje natt är unik. Åh vad jag längtar efter att få gå och lägga mig och sova med Emma…

Publicerat i Mias inlägg | Etiketter , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Coaching: en bransch i blåsväder – stormen före lugnet

Postat den 26 mars, 2012 av Mia Lehndal

Jag är glad att jag har luttrade kollegor som varit med om coachingbranschens utveckling i USA och Australien som kan berätta att precis det som händer i Sverige nu hände där för ca två decennier sedan när coaching var en ny företeelse. Annars hade jag varit orolig… så som coachingen hånas och skämtas med i media och hur ordet coach används i alla möjliga sammanhang skulle man kunna tro att det är en fluga som snart surrat iväg och dragit nåt gammalt över sig. Men precis som för konsulten kommer en tid när agnarna skiljs från vetet och det som verkligen har något äkta värde består. Jag är glad och stolt över att stå för något som har en sådan kraft att hjälpa människor att utvecklas. Som coach överraskas man ofta av vilka fantastiska resultat det är möjligt att skapa med något så enkelt som ett samtal mellan två människor.

Redan när jag var ny som coach upplevde jag branschen så förvirrad att jag behövde skriva en bok för att berätta vad coaching faktiskt är och hur jag använder det missförstådda begreppet. Om du är intresserad, läs gärna den eller gå in på hemsidan för vår coachutbildning där vi definierar vad coaching faktiskt är, bortom alla hetsande, peppande fotbollstränare, arga snickare, bantningsexperter och flumpraktiserande allvetare.

Det är synd att när staten gör något så klokt som att sponsra coaching sker det utan något som helst kvalitetsfokus. I de nya kraven för arbetsförmedlingens coacher behöver man ingen utbildning men däremot en handikapptoalett för att kunna ta emot jobbsökande klienter.  Man måste dessutom ha en alldeles egen handikapptoalett, det går inte för sig att hyra in sig någonstans där det finns en om man skulle få en handikappad kund. Det innebär att många av mina kompetenta kollegor inte kan delta. Istället är det de stora bemanningsföretagen men sina outbildade underbetalda coacher och stora toaletter som ror hem affärerna. Det finns en internationell organisation som certifierar seriösa coacher och de blev tillfrågade när arbetsförmedlingen skulle göra sin upphandling, men ingen hänsyn tog till deras förslag om att man skulle kräva certifiering och utbildning. Med alla resurser som satsats fanns här verkligen en möjlighet att göra något stort, men det blev tyvärr mest pappersexercis.

Men till alla er som undrar över vad som ska hända med professionen, sitt lugnt i båten, det kommer att stabiliseras och de som verkligen behärskar konsten coaching fyller ett stort och viktigt behov. Att ge människor en chans att växa genom att hjälpa dem att identifiera sina inre drivkrafter och följa dem är en långsam förändring mot en bättre värld. Det skapar välmående och framgång för individer som därmed kan bli en positiv kraft i samhället. Och det är verkligen en konst att kunna vara så närvarande och värderingsfri som krävs av en professionell coach. Prova själv imorgon att inte döma, värdera eller ha några åsikter om vad någon borde eller måste utan bara se deras inneboende storhet och potential. Och det är bara en av många kompetenser en välutbildad coach behärskar. Lycka till och hör gärna av dig och berätta hur det gick!

Relaterat inlägg: Dags för ett hållbart ledarskap

Publicerat i Mias inlägg | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Aj aj, låt min navelsträng vara!

Postat den 18 december, 2011 av Mia Lehndal

Robin Lim

Idag har DN en ”nyhet” som handlar om att man i en studie kommit fram till att det är bra att vänta tre minuter med att klippa av navelsträngen på nyfödda. Värdet med det, menar forskarna, ska vara att risken för järnbrist minskar hos barnet om man låter blodet från moderkakan fortsätta strömma in i barnet. Ja visst är det så. Men vad är nyheten? Och varför nämns inget om alla andra känslomässiga och fysiska fördelar med att låta navelsträngen sitta kvar långt efter att barnet fötts. Inte ett ord om stamceller, näringsämnen, antikroppar och det faktum att barnet kan få lära sig andas och äta i lugn och ro och slippa den panik som det innebär att livlinan klipps av innan dessa grundläggande funktioner och kontakten med modern etablerats. Denna kunskap som de klokaste av barnmorskor, födande kvinnor, doulor, medicinkvinnor/män och ursprungsfolk har hållit som självklart sunt förnuft genom årtusenden har nu plötsligt fått nyhetsstatus för att några forskare har gjort en vetenskaplig studie. En studie som har utförts genom att man på 400 nyfödda barn har klippt navelsträngen direkt på hälften och väntat ynka tre minuter på den andra hälften. Ur min synvinkel har alla 400 barnen utsatts för övergrepp på grund av okunskap om de mest basala sakerna man bör ta hänsyn till när man välkomnar en ny människa till den här världen. Tre minuter är alldeles för kort tid för att blodet som faktiskt av naturen är menat för babyn ska hinna förflytta sig från moderkakan till babyn och föra med sig livsviktiga substanser som kommer att påverka barnets hälsa genom hela dess liv.

Kanske borde man vara glad att det uppmärksammas. Det står också i artikeln att hälften av alla förlossningskliniker i Sverige klipper navelsträngen direkt. DET, var för mig en skrämmande nyhet. Så visst, om studien kan bidra till en något humanare behandling av de nyfödda så är det ju viktigt. Men att utgångsläget var så illa hade jag aldrig kunnat tro. Och det här med att vänta några minuter med att klippa navelsträngen kallas nu för en ny ”metod” som ska undersökas närmare och sedan troligen uppkallas efter någon som gjort den här barbariska studien. Plågsamma djurförsök blir vi djupt upprörda över, det ska bli spännande att se hur allmänheten reagerar på detta.

Det är liksom svårt för mig att vara glad över denna ”nyhet”. Det är så sorgligt att vetenskapen ibland ligger så långt ifrån det sunda förnuftets visdom och att vi ändå ska behöva vänta på vad de kommer fram till i sina studier innan vi kan respektera grundläggande mänskliga rättigheter.

Här är ett videoklipp med en världsberömd barnmorska som vet vad hon talar om. Lyssna på hennes berättelse om babyns koppling till moderkakan. Här handlar det inte om minuter, utan om timmar, för att babyn ska kunna tillgodogöra sig det röda guldet som moderkakan innehåller. Inom vissa kulturer gör man till och med en individuell medicin för det specifika barnets framtida behov på avkok från moderkakan efter att babyn fått det den behöver efter förlossningen. Snacka om att vi har mycket att lära…

Publicerat i Mias inlägg | Etiketter , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Fontänorgasmer är inte heller något mysterium

Postat den 25 november, 2011 av Mia Lehndal

Jag lovade ju i mitt förra inlägg att återkomma till fontänorgasmen eller den kvinnliga ejakulationen. Eftersom den också hör till det som vi helst inte ska låtsas om eller tala om. Det är så mycket som hör den kvinnliga sexualiteten till som vi helst inte ska tala om och just därför vill jag göra det.  I samma program som jag hänvisade till i förra inlägget visades faktiskt ett inslag från en kurs i kvinnlig ejakulation. Härligt, befriande att någon vågar visa (och att TV vågar sända – om än med skuggning över kvinnans vagina för säkerhets skull).

I programmet får vi också möta en forskare vid namn Cabello som i sina studier kommit fram till att kvinnor troligen alltid utsöndrar vätska vid orgasm, men ofta i så små mängder att det knappast märks. Det känns som en logisk och avmystifierande förklaring. Och då kan vi släppa diskussionen om att vissa kvinnor kan och andra inte kan få fontänorgasm. Det handlar helt enkelt om olika stora mängder vätska. Och kanske om träning. Det finns de som hävdar att det är urin som utsöndras, men det är också en myt. Det finns studier som visar att vätskan innehåller PSA, ett protein som produceras av mannens prostata och finns i sädesvätskan. Vad detta har för funktion hos kvinnan är det ingen som verkar veta.

De första gångerna man upplever en så kallad fontänorgasm så kan det precis innan kännas ungefär som om man håller på att kissa på sig, det är något som trycker på och vill ut.  Den naturliga responsen hos kvinnan är då att knipa igen och spänna sig och det sätter givetvis stopp både för fontänen och orgasmen.  Tricket om man vill vara med om detta är alltså (som för alla orgasmer) att slappna av, ge sig hän och njuta. Man kan även ge den orgasmiska reflexen lite hjälp genom att pusha på lätt istället för att hålla emot. Ibland kommer det mycket vätska och då kan det vara bra att ha en tjock dubbelvikt handduk till hands. Eller varför inte passa på att träna när man får chansen att ha sex utomhus.

Stimulering av G-punkten verkar vara det lättaste sättet att uppnå fontänorgasm och gärna med en penis eller en dildo som rör sig rytmiskt in och ut. Inte så djupt inne utan mer i nivå med g-punkten. Ibland upplever mannen att penisen liksom trycks ut av de starka sammandragningar som kommer i samband med att vätskan börjar flöda. Det kan förklara vad som kan vara syftet med denna funktion, nämligen att underlätta förlossningen. När barnets huvud trycks mot g-punkten stimuleras den ju och då skulle detta flöde av vätska kunna hjälpa barnet att glida ut (speciellt om det sker i kombination med kraftiga sammandragningar). Då kommer vi in på nästa tabu, att förlossningen kan vara en sexuell upplevelse för många kvinnor.  Personligen tror jag att sexuell energi är den bästa och mest naturliga metoden för smärtlindring vid förlossning. Men hur skulle det se ut? Om kvinnor faktiskt njöt när de födde barn? Kanske alldeles alldeles underbart…

Relaterat inlägg: G-punkten är inget mysterium

Publicerat i Mias inlägg | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

G-punkten är inget mysterium

Postat den 14 oktober, 2011 av Mia Lehndal

… och inte en punkt, utan ett område inne i slidan som vid beröring och stimulans ger njutningsfulla sensationer som kan leda till orgasm. Med eller utan sprut (fontänorgasm och kvinnlig ejakulation som också bevisligen finns eftersom så många kvinnor upplever det – mer om det i nästa inlägg).

Klitoris och G-punkt är inte skilda åt utan olika delar av kvinnans enorma njutningsorgan som förgrenar sig i hela underlivet (och hela kroppen).  Man kan säga att G-punkten är undersidan av klitoris och detta mytomspunna  område finns för de flesta kvinnor på främre slidväggens insida, olika långt in och känns hos en del kvinnor som ett veckat och kanske lite spänt område. Om det är spänt och gör lite ont vid beröring kan det bero på att området inte är ”vaket”, det vill säga det har inte stimulerats och därmed blivit lite spänt. Mjuk massage, med fingrar eller dildo eller omsorgsfull beröring av en penis väcker området till liv och gör att du kan njuta mer av sex.

I Kunskapskanalens program  ”Jakten på G-punkten” (12/10) fördes den klassiska debatten om G-punkten. Är den ett mysterium eller bara oupptäckt kvinnlig anatomi? Det är inte politiskt korrekt att hävda att G-punkten finns för då kan kvinnor som inte har kontakt med den känna sig felgjorda. Det är klart det kan finnas kvinnor som inte har eller känner sin G-punkt och kan njuta på en massa andra sätt. Ska det vara ett argument för att fortsätta hålla den kvinnliga sexualiteten där många verkar tycka att den hör hemma, i garderoben, outforskad, förtryckt och mystisk? Man hänvisar i programmet till Sigmund Freud som hävdade att en omogen kvinna bara kan få klitorisorgasmer och att en mogen kvinna ska kunna få vaginala orgasmer genom penetration. Feministiska argument sågar honom hårt för detta påstående eftersom det då skulle krävas en man för att vara en mogen kvinna. Det är inte ens relevant eftersom händer eller sexuella hjälpmedel också kan ge djupa vaginala orgasmer. Dessutom kan klitorisstimulering också ge vaginala orgasmer eftersom hela systemet hänger ihop. Hos en del kvinnor kan det räcka med erotiska tankar eller lätt beröring någon helt annan stans på kroppen (till exempel bröstvårtorna) för att starka sammandragningar i slidan ska utlösa en orgasm.

Min sexuella utveckling (om många av mina väninnors och kunders) har följt Freuds utskällda modell. Man börjar med lätt och ytlig beröring och kommer med åren längre och djupare in i sin sexuella upplevelse, väcker vaginan inifrån och kan med tiden uppleva alla möjliga sorters olika orgasmer.  Ensam eller tillsammans med någon annan. Så småningom upplever många att orgasmerna inte går att skilja åt utan känns i alla könsdelar och i hela kroppen. Den största feministiska frigörelsen måste väl ändå vara den sexuella, i bemärkelsen att vi lär känna oss själva och våra kroppar så väl att vi har tillgång till hela repertoaren av njutning. Och det är ju bara fantastiskt om vår sexualitet mognar med åren och att en äldre kvinna kanske har mycket mer spännande att uppleva och bjuda på i sängen.  Allt beror på hur man väljer att vinkla det hela. Sexuell mognad är något som är demokratiskt tillgängligt för alla. Men som allt annat i livet så beror vår mognad på hur mycket energi och intresse vi lägger ner för att utforska och fördjupa oss i ett speciellt område. Väljer du din sexualitet så lovar jag utdelning!

Relaterat inlägg: Det finns inga fejkade orgasmer

Publicerat i Mias inlägg | Etiketter , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Hur bra får man ha det?

Postat den 1 september, 2011 av Mia Lehndal

skam”Vi har det så bra så man nästan skäms”, brukar min mormor säga. Men jag tror inte hon skäms på riktigt för hon har alltid utstrålat stolthet och livsglädje. Jag har det också väldigt väldigt bra, jag tänker på det ofta och säger det ofta. Och ibland klingar orden där i bakgrunden ”så man nästan skäms”, som ett ofrivilligt mantra. Automatiskt upprepat och överfört från generation till generation. Är det fortfarande status att lida? Är det fortfarande coolt att ha en fullbokad kalender trots att det leder till magsår och utbrändhet? Ska man skämmas om man har det bra?

Jag är väl medveten om att jag kunde haft det sämre, väldigt mycket sämre. Om jag fötts in i andra omständigheter, visst, men också om jag inte fattat de livsavgörande beslut som gjort att jag är den jag är idag. Jag har gått min egen väg, många gånger hörandes omgivningens protester (som ofta är tysta men ändå märks väldigt väl), stått upp för vad jag tror på och klivit av både det ena och det andra ekorrhjulet som jag är helt säker på inte hade lett till att jag mått så bra att jag behövde fundera på att skämmas.

Jag undrar om det är så att vi ibland omedvetet dröjer oss kvar i situationer som vi inte trivs med för att vi är rädda att vi ska få det så bra så vi behöver skämmas om vi tar de där stegen ut i livet och friheten. Jante och Luther sitter där på varsin axeln och vägrar hoppa av. En sak kan jag lova, de kommer inte bara försvinna av sig själva, det krävs en stark beslutsamhet från din sida för att byta ut dem mot några snällare typer som uppmuntrar dig att leva livet fullt ut, i glädje och harmoni. Så att livet kan få vara så vackert som det är ämnat att vara.

Man skulle kunna säga så här: jag har mindre att skämmas för ju bättre jag mår för då har jag mer till övers för andra. Det betyder givetvis inte att vi ska behöva skämmas när vi mår dåligt. Eller att mitt välmående får ske på andras bekostnad.

Jag tycker vi helt enkelt slutar med att skämmas överhuvudtaget. Vad tycker du?

Publicerat i Mias inlägg | Etiketter , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Dags för ett hållbart ledarskap

Postat den 14 augusti, 2011 av Mia Lehndal

Vad är egentligen definitionen på ett gott ledarskap? Min blir så här: ett ledarskap som får människor att växa bortom det de själva trodde var möjligt. Inte nödvändigtvis genom att göra mer på kortare tid eller stora insatser som har till främsta syfte att boosta någons ego. Utan ett växande som gör att man kan åstadkomma fantastiska saker med bibehållen integritet och välbefinnande för alla inblandade. Att man vågar stå upp för något viktigt, förändra någon orättvisa eller göra något annat som verkligen gör skillnad. Att skapa utveckling och tillväxt på ett sätt som gör att det känns bra ända in i magen och man känner sig stolt över sitt agerande.

Det verkar råda en utbredd missuppfattning att goda resultat står i motsatsförhållande till gott agerande. Men visst är det uppenbarligen tvärtom, i alla fall på lång sikt. Vi bevittnar den ena katastrofen efter den andra som beror på att beslut har fattats omedvetet och utan att ta hänsyn till konsekvenser och den helhet man befinner sig i. Företagsledare och politiker som helt enkelt inte har lärt sig vad ett gott ledarskap handlar om, men ändå har hamnat på viktiga maktpositioner.  En omedveten ledare är en farlig ledare. Och alla våra handlingar får för eller senare konsekvenser även för oss själva.

Var medveten om dina tankar, de blir dina ord.
Var medveten om dina ord, de blir dina handlingar.
Var medveten om dina handlingar, de blir dina vanor.
Var medveten om dina vanor, de blir din personlighet.
Var medveten om din personlighet, för den blir ditt öde.

Fritt översatt från Upanishads

Oavsett om vi ska bygga datasystem, rädda regnskogen, undervisa i skolan eller jobba med marknadsföring så finns det alltid sätt att göra saker på som är lite bättre, lite smartare och som tar hänsyn till människor, djur och natur. De kloka besluten om små och stora saker fattar vi när vi är i kontakt med vår intuition, vår integritet och vår kreativitet. Därför är det goda ledarskapets uppgift att odla självkänsla och självförtroende hos dem man leder. Och det går givetvis inte att göra det för andra om man inte äger det själv, man kan aldrig ge bort något som man inte har.

De här frågorna är så viktiga för mig att jag har valt att arbeta med att utbilda ledare och coacher enligt den här filosofin – inifrån och ut, men en övertygelse om att det goda ledarskapet börjar inifrån. Nästa utbildning börjar den 18 september.

Vill du vara med? Gå in och läs mer på www.modigtledarskap.se

Ur kursbeskrivningen: Om du tog med hela dig till jobbet, vem skulle du vara då? Vi hjälper dig att definiera och utveckla din personliga och unika ledarstil. Världen behöver autentiska ledare och coacher som vågar utmana det konventionella ledarskapet och skapa förutsättningar för att mänskligt och ekonomiskt växande ska gå hand i hand.

Publicerat i Mias inlägg | Etiketter , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Störst av allt är kärleken

Postat den 29 juni, 2011 av Mia Lehndal

Foto: Jeanette Fredenberg

Njuter du av din kropp som allra mest i sommarvärmen? Eller hör du till dem som föredrar när det är lite kyligare? Själv har jag alltid älskat tropiskt klimat och det känns som min kropp smälter och blir alldeles mjuk inuti när temperaturen stiger över 25 grader. Jag tinar upp och känner mig mer sensuell och levande än någonsin när solens strålar smeker min lekamen. Jag önskar verkligen fler människor möjligheten att njuta av sin kropp, oavsett väder och oavsett storlek och form. Under alla år som jag har jobbat med att hjälpa människor att stärka sin självkänsla blir det mer och mer tydligt för mig – att den snabbaste och effektivaste vägen till bättre självkänsla går genom kroppen. Inga mentala strategier har samma kraftfulla effekt som känslan av att bli förälskad i sig själv, i sin egen varelse, precis så som den är i ögonblicket. Utan att döma och bedöma.

Jag beskrev den där känslan för någon häromdagen. Det är som att uppleva sig själv utan det filter som hjärnans tankar utgör. Precis som när man drunknar i någons ögon eller kropp när man är förälskad och tid och rum upphör. Att uppleva sig själv precis så som man är, i fullständig acceptans och kärlek är vägen till äkta självkänsla och självförtroende. Inget kan rubba min värld. Jag duger och är ett mirakel i sin fulländade form. Just nu.

Inget (förutom sex som delar förstaplatsen) har fått mig att respektera, älska och fascineras så av min kropp som yogan. När den utförs på kroppens villkor, i kärlek och medvetenhet, är det inget mindre än en mirakulös källa till välbefinnande.

Här är två retreatmöjligheter på Borntorpet, en underbar plats vid en sjö i Skinnskatteberg i sommar. Om du vill uppleva dig själv och livet lite mer och lite närmare…

Jag kommer att vara med på båda!

Body Love Retreat 5 – 7 augusti (på Facebook)

Organic Yoga Retreat 17 – 21 augusti (på Facebook)

Publicerat i Mias inlägg | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Varje träd är viktigt – indianhövding Almir Suruí skyddar sin skog med hjälp av den senaste tekniken

Postat den 21 juni, 2011 av Mia Lehndal
Almir Suruí

Almir Suruí

I söndagens DN kunde man läsa om Almir Suruí – indianhövdingen som använder modern teknik för att skydda reservaten för flera ursprungsfolk i Amazonas, Brasilien. Jag hade själv den äran att möta honom för några år sedan när jag besökte indianreservaten som ligger djupt inne nordvästra Brasiliens regnskogar. Jag var delaktig i ett volontärprojekt som hjälper folken att skydda sin skog och vår uppgift var bland annat att följa upp projekten för att rapportera till Forum Syd som förmedlade ekonomsikt stöd från Sida. Det var en fantastisk upplevelse på många sätt och ett av mina starkaste minnen var just mötet med Almir och en av hans två fruar, Neidi, som båda bokstavligen vigt sina liv åt att försöka rädda det som finns kvar av den hårt åtgångna skogen. Almir har barn både med sin första fru i sin hemby i skogen och med Neidi som bor inne i staden Porto Velho där arbetet samordnas. Alla verkar nöjda med arrangemanget som verkar lite främmande för de flesta av oss. Det ser roligt ut i DN när det står Familj: två fruar och tre barn, Yrke: Indianhövding.

Det är verkligen vilda västern stämning som råder i delstaten Rondônia där kampen om marken går bortom all respekt för de brasilianska lagar som stiftats för att skydda den värdefulla regnskogen. Invadörer som vill använda marken till skogsavverkning och köttproduktion använder våld för att inta stora markområden. Nu läser jag i tidningen att indianerna använder GPS och Google Earth för att övervaka markerna och hålla skövlarna borta. Det glädjer mig, de behöver all hjälp de kan få och mitt hjärta har alltid klappat extra hårt för just regnskogens bevarande. Jag vet inte riktigt varför, det är ju så mycket som är utrotningshotat på vår planet, men det är något mystiskt och magiskt med alla dofter, läten, lianer, märkliga djur, insekter och växter som gör att skogen känns så full av kraft och som en symbol för själva livet. Det känns som långsamt självmord när människor skövlar skogen. Den innehåller ju exempelvis en massa medicinalväxter som skulle kunna rädda oss från både det ena och det andra om vi lyssnade på den uråldriga visdom som shamanerna bär på.

Det finns massor vi kan göra för att hjälpa till att skydda skogen. Just nu håller vi på att samla ihop pengar för att återplantera skog och bevara den extremt höga biologiska mångfalden i området. Vill du köpa ett träd för 100 kr? Vi hoppas få ihop 100 träd innan jul. Delta i det här evenemanget på Facebook så får du information om hur det går till. Om du inte använder Facebook kan du bara göra ett kort inlägg här på bloggen så ser jag till att du får veta hur man gör.

Publicerat i Mias inlägg | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Brev från en bruten horisont

Postat den 26 maj, 2011 av Mia Lehndal

Brev från en bruten horisontDet här med att ha en blogg känns bara bättre och bättre. Tänk att få ha en egen plats i etern att uttrycka precis vad man känner för när man känner för det och få en massa härlig feedback på det.

Idag känner jag för en bokrecension, eller snarare en bokreflektion, av en bok jag ännu inte läst i sin helhet. Fast jag känner dess storhet när jag håller den i mina händer och jag anar början på ett stort författarskap. För sju år sedan när jag gick en skrivarlinje på distans på Sörängens folkhögskola hade jag förmånen att ta del av de första utkasten till det som nu är Calle Brunells debutroman: Brev från en Bruten horisont. Idag har jag läst de första 20 sidorna i boken som jag fick i min hand igår på releasefesten. Och när jag bläddrar ler jag igenkännande åt delar av innehållet som jag läste i Himalaya och på stränder i Indien under utbildningen (det var en distansutbildning). Calle var, om jag minns rätt i Argentina, någon annan var i Berlin. Det var ett magiskt utbyte av texter och kommentarer med människor jag aldrig hade träffat, ett år som gjorde min diffusa längtan att skriva till en naturlig och verklig del av mitt liv. Jag kommer alltid vara tacksam för den tiden. Några rader känner jag särskilt igen och de griper nu som då tag i mitt innersta:

”De flesta tror att galen är någonting man blir. Någonting som kommer över en som en sjukdom man inte kan värja sig mot. Men det finns stunder i varje galenskap, korta ögonblick som öppnar dörren till ett val. En sån dörr öppnades och stängdes om vart annat för William.”

När jag läste dem första gången hade jag nyligen lämnat en relation med en man som gjorde det valet dagligen. Och varje gång han valde galenskapen kändes det som han valde bort mig. Ett av de tuffaste besluten jag fattat i mitt liv var när jag valde bort galenskapen och honom för att rädda mig själv. Jag höll bokstavligen på att gå under i mitt medberoende till honom och hans instabila liv. Han var, liksom William i boken, en storslagen människa och vår kärlek var den största dittills i mitt liv. Det var oerhört svårt att släppa taget, och låta honom falla …

”Det fanns en sorg i hennes ögon som man på något sätt ville bli en del av”. En annan favoritmening i boken som beskriver exakt hur jag kände när jag träffade honom första gången. Vad han än bar på ville jag dela det. För i kärlek väljer man inte ett tillrättalagt fragment av en människa utan varje liten ostädad vrå av dess innersta. Och det är ju det som gör det så vansinnigt vackert.

Tack Mark för allt du lärde mig om livet och döden. Tack Calle för det du ger i dina texter, det är så värdefullt för mig och jag är säker på att det kommer beröra många framöver. Och tack Johan för att du väljer livet, och mig.

Jag köpte ett extra signerat ex av boken, som gå-bort-present, tänkte jag. Men nu känns det mycket roligare att lotta ut det till någon av er som läser den här bloggen. För att vara med i utlottningen, skriv en kommentar till det här inlägget här på bloggen senast den 1 juni. Och även om ni inte vinner, köp boken eller låna den på biblioteket, läs och njut. Språket är svindlande vackert och fullt av livsvisdomar. Det är en fantastisk kärlekshistoria som garanterar både skratt och gråt.

Publicerat i Mias inlägg | Etiketter , , , , , , , , | 12 kommentarer