Jag har länge förundrats över att skolan har lyckats undvika det som jag tycker borde vara dess viktigaste uppgift – att lära barn och ungdomar hur de tar makten över sina liv. För ett tag sedan föreläste jag på en lärarkonferens för några friskolor i Stockholm och tog mig då friheten att påstå följande: Er viktigaste uppgift, oavsett vilket ämne ni undervisar i, är att ge eleverna en upplevelse av att de kan sätta och nå egna mål som de verkligen brinner för. Om man får några sådana upplevelser tidigt i livet kommer man sedan ta för givet att det är så livet fungerar. Att man själv bestämmer och har förmågan att skapa sitt liv så som man vill ha det. Det blev blandade reaktioner, en del höll med mig fullständigt och andra tittade på mig som om jag kom från en annan planet.

Till min stora glädje hörde jag för ett tag sedan talas om att det numera finns Livskunskap på schemat på många skolor. Men jag har också fått reda på att på en del skolor använder man tydligen den tiden till läxläsning eller ”fritt arbete”. Jag kan inte dra någon annan slutsats av det än att lärarna inte känner sig bekväma i att undervisa i ämnet. Och hur ska de kunna göra det om de själva aldrig fått lära sig hur man tar makten över sitt liv?  Jag är väl medveten om att detta inte är de enskilda lärarnas fel, utan vår märkliga syn på vad skolans uppgift är. Det har ju blivit bättre nu, men när jag gick i skolan handlade det nästa enbart om att proppa skallen full med onödiga fakta. Begreppen emotionell intelligens, social förmåga, intuition, inspiration, motivation eller livsglädje omnämndes aldrig – ändå finns det ingen som inte skulle hålla med om att de är långt viktigare för livet än vetskapen om vilket årtal någon kung dog.  Jag kände i djupet av min själ att detta kan väl ändå inte vara meningen med livet, men ”duktig” som jag var tog jag mig igenom det hela med strålande betyg trots inre protester. Jag kan inte låta bli att undra vad en stimulerande skolmiljö hade inneburit för just mig… och för hela Sveriges utveckling.

Tänk om skolan var en plats där man fick lära sig om livets väsenligheter. Tänk om man fick välja vilka ämnen man ville studera och sätta upp mål för dem. Varje elev har en personlig coach som stöttar och hjälper på vägen. Lärarledd undervisning, föreläsningar och workshops planerar eleven själv in i sin individuella utvecklingsplan. Om det finns några klasser är de indelade efter intresse, behov och förmåga så att några slipper ligga efter och andra slipper vara totalt uttråkade och understimulerade. Skolan är skapad för eleverna och det är ljust, vackert och trivsamt i kreativa miljöer. Det finns inga fasta tider (förutom de moment man väljer att boka in) utan var och en tar ansvar för att nå sina egna mål på utsatt tid. Om man tidigt får lära sig att ta ansvar för vad man gör med sin tid (det vill säga sitt liv) så blir man vuxen. Då slipper vi sedan ha ett arbetsliv som bygger att vi ska fortsätta kontrolleras som oansvariga barn, med stämpelklockor och flextid. En del är glada att de har flextid – för mig har det alltid varit en förolämpning. Jag behöver inga regler för att se till att jag är där jag behövs när det behövs och göra det jag ska när det ska göras. Det är en självklarhet att jag kommer och går som jag vill.

Som tur är är allt på väg åt rätt håll, mot mer frihet och kollektiv klokskap. Eller hur?  ”Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt” sa Voltaire på 1700-talet. Hoppas det blir vanligare med tiden…

Image: photostock / FreeDigitalPhotos.net

Det är nu tre dagar sedan Usama bin Ladin dödades av Amerikanska soldater och fortfarande har jag inte på en enda nyhetssändning hört talas om att någon ifrågasätter hur det gick till. Idag kom visserligen lite information om att kanske hade han inte gjort så mycket motstånd ändå… Och var han faktiskt obeväpnad?  Hade de verkligen inte kunnat fånga honom levande? Hur grovt hans brott är så har han precis som fångarna på Guantanamo rätt till en rättvis rättegång.

USAs sätt att systematiskt ta sig friheter som strider mot internationella lagar och överenskommelser är ett lika stort hot mot världen som terrorismen. Man kan inte bekämpa diktaturer med diktatorfasoner och våld med våld.

Nu är det inte så att jag hyser några positiva känslor för bin Ladin och vill ta honom i försvar på något sätt. Men bara att fira någons död känns makabert och omodernt. Jag trodde vi hade kommit längre än så i vårt allmänna mänskliga medvetande. Även terrorister och diktatorer är väl människor och om vi ska ha en överenskommelser om mänskliga rättigheter måste de gälla alla.

Skulle tro att människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch kommer att uttala sig om detta, men frågan är om deras inlägg får något utrymme i media… alla verkar så upptagna med att fira USAs ”triumf”.

… om jag gjorde det skulle jag definitivt demonstrera för någonting istället för mot någonting. För allt som vi lägger vår uppmärksamhet på växer. Oavsett om det är något vi vill ha eller något vi inte vill ha. ”Be careful what you wish for”, för det kommer att hända, förr eller senare. Ju mer du önskar och verkligen kan känna med hela kroppen hur mycket du ser fram emot det du önskar dig, desto snabbare går det. Tankens kraft fungerar bara om känslan är med. Känslor attraherar – som en magnet – mer av samma känsla.

1a maj kanske skulle kunna vara en härlig tillställning om alla gjorde en skylt där de skrev vad de önskar sig mest av allt. Fred på jorden, ren luft, hälsa, rikedom, välmående och kärlek till alla! Ja nu är det nästa så jag blir lite sugen på att demonstrera ändå. Vad står det på ditt plakat?

Image: graur codrin / FreeDigitalPhotos.net

Det var längesen jag steg upp mitt i natten för att jag bara måste skriva. Klockan är 23.55. Det måste bero på att april snart är slut. För ett par månader sedan råkade jag spontant sätta ett mål som jag dessutom uttalade högt inför över fyrtio personer. Jag ska starta min blogg i april. När jag sätter tydliga mål verkar det som om jag inte får vara med och bestämma längre. Något större och starkare än jag ser till att saker händer, även om jag hellre skulle ligga kvar i sängen och mysa just nu. Och vänta med bloggen tills jag blir pensionär. Den kraften kommer den här bloggen bland annat att handla om. I en del böcker kallas den för flow andra säger att det har med gud att göra. Jag säger att man behöver lära sig hur man aktiverar den, dirigerar den och hur man trycker på paus (så att man slipper stiga upp mitt i natten alltför ofta).

Jag har haft massor av ursäkter för att inte starta en blogg, här är några:

• Jag ska göra det sen när jag inte har så mycket annat på gång.
• Alla har ju en blogg, världen behöver inte en till.
• Man måste skriva varje dag och det kommer jag bara känna mig pressad av.
• Jag kan inte välja ämne, jag vill ju skriva om så många saker.
• Ingen kommer att läsa den.
• Alla kommer att läsa den och jag kommer få mer uppmärksamhet än jag vill ha, orkar med eller förtjänar.
• Allt jag skriver måste vara bra och det kommer jag också känna mig pressad av.

Kanske har du också tänkt starta en blogg och känner igen ursäkterna?  Men visst är det så att man får göra sina egna bloggregler. Frihet är ju själva fundamentet för bloggandet. Här är mina:

• Jag skriver bara om och när jag har lust (så om du vill följa min blogg är det bäst att prenumerera för det kommer att bli oregelbundet).
• Jag skriver hur långt eller kort jag vill, ibland blir det en hel krönika och ibland bara några rader.
• Jag skriver om ämnen som jag brinner för, även om det spretar åt olika håll och ändrar sig med tiden.
• Jag får börja meningar med Och och strunta i kommatecken och bryta mot alla grammatiska regler jag känner för…  så länge lusten att skriva finns.
• Inga garantier för att det alltid blir så himla brilliant och superbra, det blir vad det blir helt enkelt.

Det här kommer min blogg att handla om: personlig utveckling, ledarskap, miljöfrågor, politik, kärlek, relationer och sex. Ja jag vet en salig blandning. Livet är inget jäkla pussel utan en helt underbar helhet!

Gonatt, nu hoppas jag kunna sova. Imorgon får jag kolla på nätet hur man startar själva bloggen. Om jag inte hunnit ångra mig till dess…