Varför får vi inte lära oss det viktigaste i skolan?

Jag har länge förundrats över att skolan har lyckats undvika det som jag tycker borde vara dess viktigaste uppgift – att lära barn och ungdomar hur de tar makten över sina liv. För ett tag sedan föreläste jag på en lärarkonferens för några friskolor i Stockholm och tog mig då friheten att påstå följande: Er viktigaste uppgift, oavsett vilket ämne ni undervisar i, är att ge eleverna en upplevelse av att de kan sätta och nå egna mål som de verkligen brinner för. Om man får några sådana upplevelser tidigt i livet kommer man sedan ta för givet att det är så livet fungerar. Att man själv bestämmer och har förmågan att skapa sitt liv så som man vill ha det. Det blev blandade reaktioner, en del höll med mig fullständigt och andra tittade på mig som om jag kom från en annan planet.

Till min stora glädje hörde jag för ett tag sedan talas om att det numera finns Livskunskap på schemat på många skolor. Men jag har också fått reda på att på en del skolor använder man tydligen den tiden till läxläsning eller ”fritt arbete”. Jag kan inte dra någon annan slutsats av det än att lärarna inte känner sig bekväma i att undervisa i ämnet. Och hur ska de kunna göra det om de själva aldrig fått lära sig hur man tar makten över sitt liv?  Jag är väl medveten om att detta inte är de enskilda lärarnas fel, utan vår märkliga syn på vad skolans uppgift är. Det har ju blivit bättre nu, men när jag gick i skolan handlade det nästa enbart om att proppa skallen full med onödiga fakta. Begreppen emotionell intelligens, social förmåga, intuition, inspiration, motivation eller livsglädje omnämndes aldrig – ändå finns det ingen som inte skulle hålla med om att de är långt viktigare för livet än vetskapen om vilket årtal någon kung dog.  Jag kände i djupet av min själ att detta kan väl ändå inte vara meningen med livet, men ”duktig” som jag var tog jag mig igenom det hela med strålande betyg trots inre protester. Jag kan inte låta bli att undra vad en stimulerande skolmiljö hade inneburit för just mig… och för hela Sveriges utveckling.

Tänk om skolan var en plats där man fick lära sig om livets väsenligheter. Tänk om man fick välja vilka ämnen man ville studera och sätta upp mål för dem. Varje elev har en personlig coach som stöttar och hjälper på vägen. Lärarledd undervisning, föreläsningar och workshops planerar eleven själv in i sin individuella utvecklingsplan. Om det finns några klasser är de indelade efter intresse, behov och förmåga så att några slipper ligga efter och andra slipper vara totalt uttråkade och understimulerade. Skolan är skapad för eleverna och det är ljust, vackert och trivsamt i kreativa miljöer. Det finns inga fasta tider (förutom de moment man väljer att boka in) utan var och en tar ansvar för att nå sina egna mål på utsatt tid. Om man tidigt får lära sig att ta ansvar för vad man gör med sin tid (det vill säga sitt liv) så blir man vuxen. Då slipper vi sedan ha ett arbetsliv som bygger att vi ska fortsätta kontrolleras som oansvariga barn, med stämpelklockor och flextid. En del är glada att de har flextid – för mig har det alltid varit en förolämpning. Jag behöver inga regler för att se till att jag är där jag behövs när det behövs och göra det jag ska när det ska göras. Det är en självklarhet att jag kommer och går som jag vill.

Som tur är är allt på väg åt rätt håll, mot mer frihet och kollektiv klokskap. Eller hur?  ”Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt” sa Voltaire på 1700-talet. Hoppas det blir vanligare med tiden…

Image: photostock / FreeDigitalPhotos.net