Jag har fått en massa kommentarer, både muntligen och skriftligen, angående mitt förra inlägg om skolans uppgift. En del lärare har hört av sig och känner sig frustrerade över att det inte finns utrymme att arbeta med den här sortens frågor fast de gärna skulle vilja. Andra säger att visst lär man sig att sätta mål i skolan, eleverna är totalt måltrötta redan i tidig ålder. Skolplanen är helt enkelt inte designad för att eleverna ska må bra och mogna som människor, utan bygger för mycket på ytlig prestation och snabba reslutat. Som så mycket annat, tänker jag. Så innerligt trött ända in i själen på att HELT FEL saker premieras i vårt samhälle, i yrkeslivet, i skolan och i en massa andra offentliga sammanhang. Skolminister Björklunds nya direktiv gör, enligt de lärare jag haft kontakt med, saken ännu värre. (Observera att min blogg absolut inte kommer att kunna placeras in ett partipolitiskt fack, som om du försöker gissa kan du sluta nu. Jag tror att partipolitiken är på utdöende och mig personligen går inte att sätta i några som helst fack – jag är en fri människa).
Perspektivet att vi har ett inre liv och en själ som behöver näring för att vi ska kunna utvecklas finns nästan aldrig med när det talas om framgång och om hur vi ska skapa oss en bättre värld. Det inre perspektivet glöms helt bort till förmån för det yttre. Det ska stressas och pressas fram resultat som om vi vore maskiner utan känslor och behov. Om det ska vara någon mening med att ha mål behöver de vara inspirerande och utmanande ända in i själen för den som har dem, annars är det bara ett ytterligare bidrag till den kollektiva prestationsneurosen.
En del av de som hörde av sig tycker inte att det är skolans eller lärarnas uppgift att arbeta med det inre perspektivet och hur man skapar sig ett bra liv. Kanske inte, men vems uppgift är det då? Vår gemensamma måste det ju vara. Och någonstans måste det få plats i vår upplevelse av att formas som människor. Jag skulle älska att hålla kurser för ungdomar parallellt med att de går i skolan som handlar om hur man hanterar sitt inre liv, sitt välmående och skapar framgång. Men om det inte finns i vårt så kallade ”välfärdssystem”, utan drivs i privat regi så blir det bara de som har råd eller föräldrar som redan har dessa insikter som får tillgång till livets viktigaste kunskap. Vilket leder till ytterligare segregation. Samma sak uppstår om vi litar till att föräldrarna ska sköta uppgiften. Många föräldrar har ju inte ens förmågan att skapa sina egna liv med positiva intentioner. Hur ska de då kunna lära sina barn?
Det är uppenbarligen ett ämne som berör! Skriv gärna era kommentarer direkt här på bloggen så at alla kan läsa….
Håller helt med dig Mia. Frågan är stor och kommer i skymundan i dagens produktionskrävande skolform. Man diskuterar ju t ex produktivitet redan på ”dagis” (eller vad det nu heter). Frågan är hur mycket eleverna egentligen lär sig i skolan? Jag har märkt en trend som nästan skulle kunna tyda på en hjärndegeneration. Skador? Idag läser inte eleverna på fritiden och de har mycket dåliga kunskaper i källkritik. Man skulle kunna tro att de var proffs på att söka på nätet…men tyvärr inte. De har ingen grund i sina kunskaper och kan därför heller inte använda dem. Jag har nog lite för ”gamla” elever för att helt kunna reparera den här skadan…men jag försöker. Försöker få dem att kritisera, analysera och tänka själva. Eleverna har svårt att se målen…nyttan med att lära. Tror kanske att den insikten kommer senare i livet. Idag lyfter vi eleverna över målsnöret istället för att försöka ge dem tekniker för att själva klara språnget. Studieteknik verkar de överhuvudtaget inte lära sig på grundskolan längre. Idag trycker man in så mycket kunskapssmäck som möjligt och glömmer bort det didaktiska. Viktiga saker som: hur lär jag mig? varför? vad ska jag lära mig? Skolan är på väg käpprätt i botten och vad gör våra styrande? Jo, de lägger ännu mer styrdokument på kistlocket istället för ta tag i de verkliga problemen.