Att sova med Emma

Emma är fyra månader och jag har sovit med henne tätt intill min kropp varje natt sedan hon föddes. Det är något av det vackraste jag varit med om. Hon är trygg, hållen, varm – hon är kärlek. Jag får uppleva att ha det här fantastiska livet nära mig och hon får den trygghet hon behöver som gör att hon sover lugnt hela natten. Hon äter lite grann från mitt bröst i sömnen då och då och vaknar på morgonen utvilad med ett leende tätt intill min kropp. Vilken gåva, vilket under, vilken magi. Det här är en av livets meningar.

Jag blir så ledsen när jag tänker på att det fortfarande finns böcker och experter som varnar mammor för att ligga nära sina barn för att de kanske skulle kunna klämma dem eller skada dem på något sätt. Och att vi uppmuntras att lägga barnen långt ifrån oss, kanske i en egen säng, kanske till och med i ett eget rum (med stängd dörr)….. hu det ryser i mig när jag tänker på det. Vad ska man med en egen säng till innan man ens förstår att man är en egen varelse? Som ammande mamma sover man i ett annorlunda medvetandetillstånd som bland annat gör att man ligger på ett sätt som inte skadar barnet. Alla ”samsovande” (ett fackuttryck för det mest naturliga) mammor berättar om hur de vaknar utan att ha rört sig ur fläcken även om de var akrobater i sömnen innan de fick barn. Endast om man är påverkad av droger eller totalt utmattad sätts denna kroppens intelligens ur spel. I större delen av världen där det inte finns så många experter sover barnen naturligt hos sina mammor och pappor, det är ett modernt västerländskt påfund att små bebisar ska ha en egen säng.

Jag inser att om Emma skulle ligga i ett eget rum eller ens i en egen säng, så skulle hon förmodligen behöva vakna och skrika för att få min uppmärksamhet när hon är hungrig på natten. Hur skulle det påverka hennes liv och harmoni? Om vi måste låta det gå så långt att hon blir desperat innan hon får sitt behov tillfredsställt.

Det är uppenbart att hon sover så gott om natten för att hon får sova nära mig. När hon ligger ensam blir andetaget ibland snabbare och stresshormonerna börjar flöda i hennes lilla kropp. På dagen trivs hon också bäst nära och vill bli buren i sjalen. Hon visar tydligt vad hon vill och behöver och vår enda uppgift är att följa det. Tänk hur kort tid det handlar om som hon kommer vilja ligga så nära och vara så liten. Varje dag och varje natt är unik. Åh vad jag längtar efter att få gå och lägga mig och sova med Emma…