Socialstyrelsen är ute och cyklar…

Socialstyrelsen rekommenderar att vi inte ska sova med våra spädbarn. Jo, det är sant, det står i en broschyr som jag fick från BVC att risken för plötslig spädbarnsdöd ökar om man sover bredvid sitt barn innan det är tre månader. För mig som mamma är det uppenbart att barnet under denna period behöver närhet mer än någonsin. Båda mina barn har sovit långa lugna nätter vid min sida och de behöver inte skrika för att meddela att de är hungriga, jag vaknar intuitivt när det är dags att amma och sen somnar vi båda lugnt om. Ska vi skrämma föräldrar att tro att de indirekt kan döda sitt barn om de sover tillsammans? Jag tror att det kan vara traumatiserande både för både barn och föräldrar att gå miste om den speciella närheten som nattvilan ger.

För ett tag sedan rekommenderade Socialstyrelsen också att vi skulle äta 6-8 skivor bröd om dagen och nu har de någon åsikt om hur och när nappar ska användas. Min uppriktiga fråga är: Hur är det möjligt att vi har en myndighet som ger den typen av råd?

Det sägs att brödindustrins lobbyverksamhet hade en kraftig inverkan på just brödrådet. Jag vet inte om det är sant, om det vore så är det ju ytterst tragiskt. Allt detta brödätande har skapat så mycket ohälsa. Visst, det finns forskning och nya rön som pekar hit och dit, men de är bara sanna tills de är överbevisade. Jag kan inte riskera mina barns välbefinnande på grund av vad någon kommit fram till i ett laboratorium eller i en studie eftersom det med stor sannolikhet kommer att ändras ganska snart…

Jag bara vet inne i mig att mitt barn behöver sova bredvid mig, det kallas intuition. Risken finns att människor följer råden fastän de går emot deras intuition. Även om jag känner vad som är rätt kan jag inte vetenskapligt bevisa det. Jag är också rätt säker på att Socialstyrelsen inte kan bevisa motsatsen. Barnmorskor och barnläkare håller inte med Socialstyrelsen och de borde rimligen veta bättre. Vaccinationer som också rekommenderas på BVC har visat sig ge en massa allvarliga biverkningar som det inte har informeras om, för att ingen egentligen vet helt säkert. Varför ska vi låtsas att vi vet saker som vi inte vet?

Innan man vet någonting helt säkert är det inte en bra idé att ge råd till andra. Utan Socialstyrelsens och andra myndigheters råd behöver varje förälder ta eget ansvar. Det är ibland tungt att ta det ansvaret, men hellre det än att lämna över det till en myndighet, det är jag helt säker på!

Dagens DN debatt om nappanvänding

Publicerat i Mias inlägg | Etikett: , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Det måste hända nåt för att det ska hända nåt!

När jag föreläser om Modigt Ledarskap verkar alla hålla med och ta emot budskapet med en känsla av inspiration och hopp om förändring och utveckling. Det verkar ju så smart och logiskt. Visst kan vi genom att använda vårt personliga mod och stå upp för det vi tror på, förändra den värld vi befinner oss i till en bättre plats att vara på. Visst kan vi jobba smartare och får mer gjort på kortare tid, utan stress och med en känsla av välbefinnande och stolthet. Visst kan vi fatta de beslut som behövs för att en förändring ska vara möjlig, även om de går mot strömmen.

Men när dessa förändringar ska genomföras i praktiken får jag känslan av att, jo visst det går, men så ofta så oerhört långsamt. För långsamt. Och så är det när rädslan för det okända är större än viljan till utveckling, både på kollektiv och individuell nivå. Medvetet eller omedvetet. Så…. om vi vaknade upp inför när våra omedvetna rädslor och bekvämligheter ligger i vägen för vår utveckling skulle vi kunna öka tempot betydligt, åtminstone så mycket som behövs för att göra hela skillnaden. Vi behöver ha en viss intensitet (momentum på teknik/affärsspråk) i all utveckling för att den ska upplevas som verklig och skänka hopp, inspiration och motivation att ta nästa steg. De små stegen är visserligen värdefulla men ibland behöver vi plocka fram det mod som möjliggör de större stegen. Som gör att vi får verkliga resultat utan att en evighet behöver förflyta… det kan ju i värsta fall vara slöseri med tid, med liv.

Inspirationen till den här texten kom från denna ”nyhet”, ett tydligt vardagsexempel där någon/några modiga ledare vågat tänka nytt och hittat ett effektivare sätt att jobba med kortare arbetsdagar: Är piggare och mer effektiv på jobbet.

I 12 (!) år har de gjort det framgångsrikt och de är lika förvånade som jag över att det inte spridit sig till fler arbetsplatser. Och det är bara ett exempel av tusentals, där några får hittar bättre vägar och det sedan tar evigheter innan den stora massan följer efter. Här kan du läsa om ytterligare ett Solens oändliga strålar kan lösa våra energiproblem.

Så många ”hemligheter” som finns där ute, så många lösningar till en bättre och friskare värld, som vi inte utnyttjar…

Personligen har jag ibland svårt att inte bli otålig i väntan på bättre tider. Saker ska analyseras, diskuteras och undersökas i oändlighet innan de enkla och självklara lösningarna kan genomföras. Och i många frågor har vi helt enkelt inte tid att vänta. Vi kan bara gräva där vi står. Dags att se sig om, var står jag och var står du? Kanske idag är en bra dag att göra något modigt!

Publicerat i Mias inlägg | Etikett: , , , , | Lämna en kommentar

Lyckligt och lyckat ledarskap

Ricardo Semler

Vi har just avslutat fyra intensiva dagars utbildningsstart på vårens omgång av Modigt Ledarskap. Vilken fantastisk förmån att få guida människor som i sin tur guidar andra att bli modigare och leva sina liv och sitt ledarskap utifrån tillit och tro på människan istället för utifrån rädsla och kontroll. Tillsammans förändrar vi världen, lite i taget, lite varje dag. Vi blir euforiska & entusiastiska så att taket lyfter, men ibland ställer vi oss givetvis frågan: Går det verkligen? Går det att skapa en värld där mänskliga värden, omtanke om planeten och lönsamhet går hand i hand? Några sekunder av tvekan uppstår ibland, men då dyker det alltid upp något exempel som visar ATT DET GÅR! Se den här dokumentären om Ricardo Semler från Brasilien som har byggt upp ett imperium på begreppen tillit, öppenhet och kärlek. Med frågan Vad gör människor lyckliga? som grund för hela verksamheten.

Det tar 50 minuter av din tid, det är det garanterat värt. Det ger hopp och inspiration. Det som fick mina redan tårade ögon att rinna över var inslaget om skolan som bygger på barnens egna drivkrafter…

Nästa Modigt Ledarskap börjar i mars 2015

 

Publicerat i Mias inlägg | Etikett: , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Vem bestämmer över min kropp? Sverige och diktaturerna förbjuder naturliga behandlingsformer

hemforlossningIbland undrar jag verkligen om Sverige är ett så särskilt utvecklat och medvetet land. Bland människor i mitt nätverk som är intresserade av hälsa och välbefinnande är det en självklarhet att man går till en osteopat om man har besvär med rygg och nacke eller andra skevheter i den fysiska kroppen. Ingen skulle få för sig att gå till den traditionella sjukvården och få röntgen och antiinflammatoriska läkemedel med en massa biverkningar, när man vet att en enkel, mjuk och smärtfri justering hos en osteopat kommer till rätta med kärnan av problemet istället för att bara bota symptomen. Jag har i många års tid använt mig uteslutande av så kallade ”alternativa behandlingsformer” och den stora skillnaden är just att man jobbar med orsaken till besvären i stället för att mildra symptom. Helt självklart egentligen. Och jag vill inte ha alla de biverkningar som läkemedelsbranschens produkter kommer med. Jag har aldrig varit friskare så det här fungerar verkligen för mig och för väldigt många jag känner.

Den naturmedicinska traditionen ingår i samlingsbegreppet CAM – komplementär och alternativ medicin. Den är oerhört utskälld och motarbetat i Sverige och av den svenska läkemedelsindustrin. I många andra länder kan läkarna välja att skriva ut naturläkemedel eller homeopatiska preparat i stället för mediciner om de tror att det kan hjälpa patienten bättre. Inom EU är Sverige ett av de länder som har hårdast lagstiftning mot de mest naturliga preparat som finns, varav många har använts oerhört mycket längre tillbaka i tiden än ny moderna mediciner som i jämförelse är väldigt obeprövade. Många homeopatiska preparat som är förbjudna i Sverige kan man dock beställa på nätet från andra EU länder, men det blir ju onekligen krångligare.

När jag blev gravid för några år sedan var min första känsla att jag vill föda mitt barn hemma, på naturlig väg. Vilken kvinna med värkar har egentligen lust att sätta sig i en bil? Det känns helt onaturligt och onödig. Jag ska föda barn, jag är inte sjuk, så vad ska jag till sjukhuset att göra? Men det var inte direkt så att det valet fanns på menyn. Jag hade förväntat mig att få frågan, var vill du föda ditt barn? Och det fick jag, men det visade sig att valen bara var olika sjukhus. Efter mycket research och motstånd lyckades jag ändå hitta en fantastisk barnmorska som hjälpte mig att föda min dotter i hemmet. Det var en fantastisk upplevelse på många sätt och ett vackert sätt att välkomna en ny varelse till världen, i lugn och ro framför brasan i vardagsrummet.

Om några komplikationer skulle uppstå och sjukvården skulle behövas hade vår barnmorska öppen dörr in på Danderyds sjukhus där hon annars jobbar så det kändes som en trygg back-up. Vi fick dock betala för hemförlossningen själva, med den märkliga motiveringen att det var första gången jag födde barn. Som omföderska kan man söka pengar som kompensation för sina utlägg, men inte som förstföderska (och dessutom bara i Stockholms län). Jag skulle vilja veta vilka gubbar som har kommit fram till den regeln. Tänkte dom att ”eftersom det är första gången vet hon inte vad hon ger sig in på”. Eller vad? Kvinnor kan föda barn, både första och sista gången de gör det. Det är inbyggt i våra celler sen urminnes tider. Jag antar att om vi fått problem och behövt åka till sjukhuset hade det varit gratis… Hur ologiskt och orättvist får det bli?

Jag respekterar människor som vill föda på sjukhus och deras val. Och jag önskar att vi som vill föda hemma också kan få den respekten från människor och system med avvikande uppfattning. Sverige är ett av de få länder i Europa där man inte kan välja att föda hemma som en del av systemet. Det vanligaste i andra länder är att man helt enkelt väljer om man vill komma till sjukhuset eller om man vill att barnmorskan ska komma till ens hem. Det finns massor med undersökningar som visar att det är säkrare att föda hemma än på sjukhus om förlossningen är normal och fri från komplikationer. Det finns också undersökningar som visar motsatsen. Om man är intresserad av att fördjupa sig i det är det viktigt att kolla vilka studier som finansieras av privata vinstintressen tex den amerikanska sjukvården som tjänar multum på att människor tvingas föda på sjukhus mot sin vilja. Men strunt i vetenskapen, låt mig välja det som är säkert för mig och mitt barn och framförallt, det som känns bäst för oss. Jag vill inte behöva visa upp några vetenskapliga argument för att få rätten att låta min intuition styra mina livsval. Inte i någon fråga.

Efter förlossningen gick jag såklart till min osteopat för att få hjälp med att justera de skevheter som uppstod under förlossningen. Efter två behandlingar kände jag mig helt återställd. (PS de är också mycket bra på att hjälpa till vid foglossning och andra graviditetsbesvär som sjukvården ofta avfärdar som normalt och något man bara ska stå ut med). I samband med det får jag också reda på att jag inte kan komma dit och få behandling för min dotter om hon skulle behöva. Det är nämligen förbjudet att behandla barn under 8 år med CAM som osteopatin ingår i. Och det är faktiskt inte förbjudet bara i Sverige utan även i diktaturerna Nordkorea och Kuba. Ja, vad ska man säga… Det talar för sig själv, Sverige är definitivt ett U-land på vissa områden. Och det bästa jag kan göra är att fortsätta lita på min intuition. Även om det innebär att jag måste stämma träff med min svenska osteopat på andra sidan gränsen till Norge för att få hjälp för min dotter. Då är det nämligen helt ok. Ska man skratta eller gråta?

Aktuella kurser med Mia Lehndal

Publicerat i Mias inlägg | Etikett: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Det talas om mansrollen…

Det talas och skrivs mycket i media just nu om mansrollen. Bland journalisterna verkar det finnas en idé om att manlighet och jämställdhet skulle vara omöjliga att förena. Bara någon nämner ordet manlig eller ännu värre maskulin så blir det en mediastorm av politiskt korrekt tyckande om jämställdhet. I min värld finns ingen motsättning mellan manlighet, kvinnlighet och jämställdhet. Feminism som innebär en strävan efter frånvaron av diskriminering och förtryck på grund av kön är heller inget konstigt utan en självklarhet så som vår strävan efter att utrota fattigdomen och att vara omtänksamma om vår planet så att vi får bo kvar på den.

Det trista är att debatter om jämställdhet ofta går mer ut på att skapa motsättningar än att skapa förståelse och harmoni. Och det är just det som är det ironiska. Det finns de som säger att fred på jorden kommer att uppnås den dagen som män och kvinnor lägger ner sin kamp mot varandra. Att det är just vår inneboende dysfunktionella beteende att göra varandra till ”problemet” eller fienden istället för att uppskatta våra medfödda (eller inlärda) olikheter. Att vi gör så beror på att vi inte upplever harmoni mellan det maskulina och det feminina inom oss. Man kan se det så här. Vi lever med en undermedveten inre kamp mellan maskulin och feminin energi. Eftersom dessa både krafter är så olika, motsägelsefulla och paradoxala har vi svårt att förhålla oss till dem på ett moget sätt. Det blir en upplevelse av förvirring, brist på självkänsla och konstruktiv handlingskraft. Livet blir svårt i stället för enkelt. Kanske krånglar vi till det i onödan.

Maskulin och feminin energi är i sin essens olika. OBS! En man kan ha mycket feminin energi och en kvinna kan ha mycket maskulin energi så det har egentligen inget med kön att göra. Just det verkar svårt för journalistkåren att ta till sig eftersom de vill skapa konflikt snarare än samförstånd (det blir ju bättre underhållning då). I sin ursprungsmodell kallas dessa energier för yin (feminin) och yang (maskulin) och det är ju ett smartare sätt att utrycka det hela eftersom man då kommer bort ifrån frågan om kön. Jag använder alltid yin/yang för att förklara samspelet mellan dessa energier just för att tydliggöra att det inte behöver ha med kön att göra. Dock symboliseras de olika krafterna av manlig och kvinnlig anatomi för att illustrera den uppenbara skillnaden. Den maskulina energin är den kreativa och befruktande kraften, den aktiva som har en riktning framåt och ser till att det händer något (symboliseras av spermien). Den feminina energin är mottagande, receptiv och inbjudande, vilande och väntande (symboliseras av ägget). Man kan också kalla motpolerna för ”varandet” och ”görandet” och vi lever i görandets tidevarv.

Det stora problemet är att vårt samhälle länge har övervärderat den maskulina energin (görandet) och undervärderat den feminina (varandet). Framåtdrivande aktivitet, tillväxt och produktivitet har fått ett så högt värde att vi håller på att utrota oss själva. Vi har inte lärt oss att verklig och hållbar framgång skapas av att dessa två krafter får lika mycket utrymme. Den receptiva (yin) kraften är också den som reflekterande ser till att saker växer fram organiskt, inte skyndas på eller pressas fram på bekostnad av något annat och som gör att det som skapas blir hållbart i längden.

Ett tydligt exempel på detta inte har med kön att göra är att det är vanligare med utbrändhet eller utmattningsdepression bland kvinnor än bland män. Kvinnor som helt enkelt lärt sig att den maskulina energins väg är framgångens väg. Att göra så mycket som möjligt utan att reflektera eller känna efter hur det påverkar hela systemet (kropp, själ, livssituation). Tills det inte fungerar längre och kraschen följs av ett uppvaknande inför livets stora frågor. Vem är jag? Vad vill jag egentligen? Vad är meningen med livet? I det skedet, om inte förr, börjar många intressera sig för självkänsla och personlig utveckling. Och blir kanske också nyfikna på samspelet mellan yin/yang. Hur kan man integrera de feminina och de maskulina energierna i livet? Hur kan vi skapa mer varande i görandet så att det vi gör känns riktigt bra, hållbart, långsiktigt och skapar mervärde för många runt omkring oss?

Kvinnor som gör karriär genom att kopiera manligt beteende är också ett symptom på att yin-energin är undervärderad. För att ta sig fram får man helt enkelt göra som männen alltid har gjort. För mig är ett moget ledarskap ett ledarskap som använder yin och yang energierna i en ständig växelverkan när de behövs som bäst oavsett om jag leder mig själv eller andra. Och oavsett hur jag ser ut mellan benen. Sexuellt fungerar det oftast bäst om en part är i aktiv yang energi och den andra i receptiv yin energi i ett givet ögonblick. I nästa ögonblick kan det vara tvärtom. Det är alltså inte tal om några cementerade könsroller och det samma gäller samkönad älskog.

Anledningen till att män går på manskurser och kvinnor på kvinnokurser är just all förvirring som har uppstått kring de här energierna. Det finns en längtan hos båda könen efter att känna på dessa energier in sin renodlade form för att förstå hur man bäst kan använda dem som katalysatorer för ett levande och kreativt liv. Många kvinnor mår väldigt bra av att hitta in i sin feminina essens och stå starka i den för att sedan kunna använda sig av den maskulina energin när den behövs för att skapa riktning i livet. Och för många män är det en befrielse att känna på renodlad maskulin energi för att hitta sin identitet och sitt syfte i livet. När de sedan kan komplettera den med den feminina essens som de oftast redan omedvetet bär på blir det väldigt bra. Och attraktivt. För andra är det precis tvärtom… vilken pol man känner sig mest hemma i är individuellt och heller inte beroende av kön.

Kanske är det så att vi inte kan uppnå sann jämställdhet förrän både män och kvinnor lär sig att båda dessa energier är lika mycket värda, behöver lika mycket utrymme och framför allt inte på något sätt står i strid med varandra utan kompletterar varandra i en vacker dans…

På spaning efter den inre mannen (artikel i DN)

Publicerat i Mias inlägg | Etikett: , , , , , , , , , , | 12 kommentarer

Radikal coaching förändrar världen

http://www.freedigitalphotos.net

Det är tydligen fortfarande kontroversiellt på en del arbetsplatser att ta in externa coacher som bidrar till att hjälpa medarbetare att få nya perspektiv. Det finns en rädsla för att nya synsätt och ”empowerment” av enskilda individer kan bli ett problem för organisationen. Oj, vilken stenåldersattityd tänker jag när jag hör sådana argument. Tur att jag har så många härligt orädda kunder som gärna betalar för just det som andra är rädda för. För att utmana och stärka både sig själva och sina medarbetare. Som avsätter tid för att komma bortom sina egna invanda sätt att tänka och agera. Som förstår att det är lönsamt att låta individer växa och att vi äntligen är på väg ut ur en gammal auktoritär struktur där någons kreativitet eller framgång kan vara ett hot mot någon annan.

Två professorer på University of Sunderland i England har gjort en studie kring hur coaching kan motverka ekonomiska kriser. Som jag uppfattar det menar de att kriserna skapas just av bristen på kreativitet och nytänkande. Det stämmer väl överens med mina tidigare inlägg om att just gamla inbitna ”dåliga” sätt att göra saker lever kvar så mycket längre än vad som känns rimligt. Speciellt i miljöfrågor där vi absolut inte har tid med något som helst onödigt motstånd mot de lösningar som faktiskt finns.

”Om nya idéer inte fortlöpande föds fram tenderar auktoritära beteenden att skapas och det är aldrig långsiktigt gynnsamt för någon organisation… Radikal coaching utmanar och ifrågasätter segmenterade idéer eller perspektiv som tas för givet inom organisationer i allmänhet och samhället i synnerhet.”

Radikal coaching är ett begrepp som har myntats inom branschen på senare år, personligen anser jag att coaching till sin natur är radikal eftersom det leder till insikter som förändrar vår uppfattning av världen och oss själva. Insikter som leder till ett sundare agerande, både inåt och utåt.

Citatet kommer från senaste numret av Coaching World (den internationella branschtidningen för ICF’s medlemmar) och en intervju med Angéligue Du Toit and Stuart Sim från University of Sunderland i England. Deras studie heter Rethinking coaching – critical theory and the economic crises.

För dig som är intresserad av radikal coaching är datumen för kursstarter för Modigt Ledarskap 15 september och 16 mars.

Publicerat i Mias inlägg | Etikett: , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Har du tid att leka?

Idag skriver Anna Laestadius Larsson i Svenska Dagbladet om hur viktigt det är att barn få leka fritt. I en tid där många barn är uppbokade med organiserade aktiviteter börjar vi nu uppmärksamma hur viktigt det är att kroppen och sinnet får tid att bara vara. Vara kreativ och levande. I artikeln berättas till och med om en undersökning som visar att barn som hela tiden tvingas ”lära sig något” har större benägenhet att utveckla destruktivt beteende än de som får leka fritt.

Varmt tack Anna, för att du uppmärksammar detta. Oavsett undersökningens relevans är det kanske också dags att vi börjar fundera på hur vuxna människor mår av att leva uppstyrda och uppbokade liv där det inte finns något utrymme för egen kreativitet. Kreativitet och livslust är nära sammankopplade. Jag tror att det är en av de största bovarna i dramat i vårt enorma samhällsproblem med utbrändhet och depression.

”Depression is the opposite of expression”
Okänd, hör gärna av dig om du vet källan

Publicerat i Mias inlägg | Etikett: , , , , , , | 3 kommentarer

Självkänslan sitter i kroppen!

Freedigitalphotos.net

Hur gör man egentligen när man älskar sig själv? Hur får man bättre självkänsla och självförtroende? Det finns väldigt gott om tips och råd på detta område i allt från veckotidningar till forskningsrapporter. De flesta handlar om att ändra sina tankemönster. Det är jätte bra att bli medveten om vilka tankar vi har om oss själva och låta de dömande negativa tankarna bli färre och de uppmuntrande fler…. men det ger oss enligt min erfarenhet inte bättre självkänsla på djupet. Den innerliga känslan av att älska sig själv är också en fysisk upplevelse där förhållandet till den egna kroppen är centrum för upplevelsen. Det finns många sätt att behandla sin kropp mer kärleksfullt, ett av dem är att bli mer medveten om hur ditt rörelsemönster ser ut i vardagen. Rör du dig ryckigt och snabbt utan kontakt med kroppen eller med ett sensuellt flöde där du känner din kropp inifrån i varje rörelse. Katten är en bra förebild, medvetet närvarande, hela kroppen rör sig i en integrerad helhet från nästippen till spetsen på svansen… När den vilar njuter den verkligen av att bara vara och när den ligger i knät smälter den in i någon annans kropp, helt förbehållslöst. Vill du träna på detta är du varmt välkommen på Body Love Yoga.

Nästa retreat är i vårt underbara torp i Värmland 28 – 30 juni och det finns några platser kvar. Boka nu!

Vill du prova yogan i Stockholm finns en möjlighet på måndag 17 juni, kl 18 – 20.

Publicerat i Mias inlägg | Etikett: , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Solens oändliga strålar kan lösa våra energiproblem

Freedigitalphotos.net

Jag njuter oerhört mycket av att vara i solen, dess strålar är som smekningar och för mig en symbol för livet. Vilken energikälla, vilken resurs… som vi är så otroligt dåliga på att använda. Mitt i njutningen smyger sig ofta in en tanke in på vilket slöseri och egentligen vilken katastrof det är att vi fortfarande är beroende av kol, olja och kärnkraft för energi, när solen bara flödar av precis det som skulle kunna vara lösningen.

Det var ett stort uppvaknande för mig när jag 2002 hade förmånen att delta i ceremonin för utdelning av det alternativa nobelpriset. Jag var anställd på Kvinna till Kvinna som fick priset för “sin anmärkningsvärda framgång i att läka såren efter etniskt hat och krig, genom att hjälpa kvinnor som ofta är de första offren, att bli centrala aktörer för försoning och fredsbyggande”.

Hederspriset det året gick till solcellsforskaren Martin Green som med ett brinnande engagemang berättade om hur han och hans kollegor världen över ser lösningarna: solens energi räcker mångfalt för att täcka hela planetens energibehov. Det är den politiska viljan som saknas. Jag minns att jag blev upprörd över att än en gång få höra hur omedvetet vi agerar och vilka förödande konsekvenser det får. Jag skriver vi, inte för att jag direkt sitter på dom besluten, utan för att jag tror att vi tillsammans bär ansvaret och att man aldrig löser något genom att peka ut syndabockar (som i det här fallet skulle kunna vara till exempel hela världens politiska makthavare och oljebolagen).

Enligt Martin Green skulle bland annat mer pengar till forskning och politiska beslut som gör att vi väljer att ställa om till solenergi kunna lösa ett av nutiden allra största problem. Nu i skrivande stund har forskningen kommit längre och man har bland annat börjat upptäcka möjligheter att lagra solenergin, vilket har varit en av de stora utmaningarna. Men det går långsamt långsamt och någonstans djupt inne i mig vet jag att vi skulle kunna göra mycket stora förändringar väldigt snabbt om bara viljan fanns. På det här området, precis som när det gäller hur vi skapar våra liv, i stort och smått, har vi makten att förändra. Och lösningarna finns, om vi är villiga att se dem och agera i riktning mot dem.

Men det viktigaste jag bar med mig från den där ceremonin var ändå hopp. Vetskapen om att solens energi faktiskt är i överflöd tillräcklig för allt vi någonsin kommer att behöva känns ju fin att bära inom sig och sprida till så många som möjligt. Och gör att jag njuter ännu mer av de gyllene strålarna.

Idag skriver Christian Azar om detta i DN Kultur (papperstidningen sid 6). Citat ”Vi vet hur vi kan lösa det här, men vi vill inte. Och en del vill mindre än andra. Oturligt nog är det många gånger de med mest makt som vill allra minst.”

Publicerat i Mias inlägg | Etikett: , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Hållbart skogsbruk – en enkel självklarhet. Eller?

Jag blir så ledsen varje gång jag är ute i skogarna runt vårt torp och upptäcker ett nytt kalhygge. Det är alltid de äldsta vackraste delarna av skogen som skövlas. De platser jag upplever som mest magiska försvinner en efter en. Där träden är som mest mogna och visa, där moder natur har hunnit manifestera sin djupaste skönhet, där anser skogsägarna att träden är mogna att avverkas. Och några av dem kanske är det… men absolut inte alla.

För några år sedan var jag och besökte ett Sida/Forum Syd finansierat projekt i Brasiliens regnskog. Där hade de lärt sig att ta ut några träd i taget istället för att skövla hela områden. De hade också lärt sig vilka träd som kan tas ner utan att den biologiska mångfalden hotas. Hållbart skogsbruk är en ganska vanlig typ av projekt som svenska biståndspengar går till. Hur är det då möjligt att vi gör som vi gör här hemma? Lönsamhetsargument känns ju bara korkat. Ingenting som förgör sig själv kan vara långsiktigt lönsamt. Eller hållbart. Om några hundra år kommer vi människor (om vi finns då) att se tillbaka på detta som ren idioti. Hur kan man utan att reflektera såga av den gren man sitter på? Nästan utan att någon protesterar…

”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad” sa Martin Luther King. Inte för att jag tror på begreppet onda och goda människor, men jag fattar vad han menade.

När ska vi lära oss att ta hand om vårt eget gröna guld?

Publicerat i Mias inlägg | Etikett: , , , , , , , , , | Lämna en kommentar