Jag fick nyligen en insikt om varför jag var så duktig i skolan och nästan alltid fick bra betyg. Det berodde på att jag var otroligt bra på att motivera mig till att göra meningslösa saker. I början, från första klass, var det ju som en lek, då förstod jag inte ens att det jag gjorde inte ledde till något särskilt. Det var inte viktigt. Det viktiga var att leka leken och att få bekräftelse från fröken, föräldrar och andra barn i klassen. Senare blev, att få bra betyg, en motivation till att fortsätta göra läxorna. Då var det meningsfullt i sig. Väldigt sällan var själva meningen med läxor och uppgifter att de var roliga och intressanta eller något jag gjorde för min egen skull. Inte ens på universitetet, där vi mest lärde oss teorier som vi inte hade någon praktisk användning för, lyckades jag uppleva någon riktig mening med det hela. Jag blev smått deprimerad av bristen på mening, men jag förstod inte då att det var därför. Jag förstod inte att jag hade fått en vana av att bli bra på att motivera mig själv till att göra sådant som jag egentligen inte upplevde som meningsfullt. Det förstår jag först nu när jag nästan uteslutande gör saker som jag verkligen har lust med. Skillnaden är verkligen lika stor som den mellan himmel och helvete.
Skolsystemet bygger på att vi får lära oss att göra saker utan att förstå varför, det ska bara göras. Kunskap ska staplas på hög. Tentan ska bara skrivas. Tänk om skolsystemet gick ut på att var och en ska ta reda på vad de är riktigt bra på, vad som är roligt, vad man brinner för och är passionerat intresserad av. Som det är nu är ju risken överhängande att man av bara fortsätter att motivera sig att göra saker som inte känns meningsfulla av bara farten när man kommer ut i arbetslivet. Vi tränas ju i det under minst ett decennium av de viktigaste formande åren tidigt i livet. Det finns faktiskt undersökningar som visar att större delen av alla som befinner sig på en arbetsplats hellre skulle vara någon annan stans. Det kanske beror på att vi inte fått lära oss att ta reda på vad som verkligen motiverar oss, ända ner i från tårna och djupt in i hjärtat.
Så glad jag är att ha ett arbete (eller vad det nu heter när man försörjer sig på att göra det man har lust med) där jag kan bidra till att människor hittar glöden, kraften, glädjen och livet som gör att de kan få uppleva njutningen i att drivas av motivationen att göra det som de upplever djupt meningsfullt.
Och just nu sitter jag här och njuter av tanken på hur världen skulle se ut om alla bara gjorde meningsfulla saker…. vilka nya företeelser skulle skapas och vilka skulle försvinna?